Saknad rapporterar:

Hallå? Uschäkta meeeej om jag finns fast jag valt att inte prioritera den här bloggen på ett tag, kognitivt uttryck alltså. Sen mitt senaste inlägg har jag faktiskt hunnit med en hel del: varit i Malmö och tittat på teckningar, blivit förälskad ( som faan dessutom… ), haft magsjuka, fyllt fyrtiosju år, fått till en skaplig cover på Al Greens Take me to the river tillsammans med dom andra salta boysen i Fortunate Few, andats tantriskt genom näsborrarna samt lärt mig färglägga serier i Photoshop.
Det sistnämnda är väl det som möjligen är relevant för det här forumet och jag kan meddela att jag under svåra umbäranden vadat genom drivor av tekniskt mumbo-jumbo för att slutligen nå fram till en plats där allt är ljust och sexton miljoner färger står till mitt förfogande. Jag vill tacka doktor Grahn och hans änglalika tålamod för denna framgång! Tålamodet är för övrigt den enda änglalika egenskap jag iakttagit hos Micke, åtminstone enligt den gängse definitionen av dessa väsen och deras… väsen. Men för all del, när Pachakuti kommer och ställer allt på ända i en enda eskatologisk rap av kosmiska proportioner och det sedan visar sig att den yttersta domen läses upp av en glasögonprydd ängel i svart polotröja med en modulsynt inbyggd i en resväska i ena handen och ett sexpack en- och en halvliters Pepsi Maxflaskor i den andra, ja då ska jag med glädje revidera min uppfattning. Jag bara är på det viset.
Men jag kommer visst ifrån ämnet, som var… uh… färgläggning. Alltså: dom första färdiggräddade sidorna av Konrad & Kungen ligger redan och svalnar på min hårddisk och fler är på väg. Hugade stockholmsfarare har tillfälle att själva bese frukterna av mina mödor på Kulturhuset kommande helg då jag ska hålla en liten låda på SPX-mässan. Söndag tror jag, måste komma ihåg att kolla. Kom om ni vill, men kom ihåg: if you see me coming better step aside, a lot of men didn’t and a lot of men died… you load sixteen tons and what do you get, another day older and deeper in debt… S:t Peter don’t you call me ’cause I can’t go – I owe my soul to the company store…
Visst, Konrad & Kungen är min bebis, men dom växer ju upp så snabbt! Snart är Konrad utflugen och det är dags för mig att börja fundera på vad jag vill göra härnäst. Efter det här äventyret tror jag det kommer kännas som ett steg tillbaka att fortsätta min gamla Bacon & Egglunk. Jag har en del idéer, några som jag rodnande gömmer längst ner i en låda med jag försöker bestämma mig för om jag vågar, andra mer konventionella. Vi får se, men en sak som jag lärt mig genom att börja färglägga mina serier är att allt inte längre behöver vara svart eller vitt ;-)

Everybody’s got something to hide except me and my monkey!

Beatles, vita dubbeln, 1969. Skittuff Lennonlåt som jag mimade till när jag var elva år.
Och jag och min apa strävar på. Vi har inget att dölja, men heller inte särskilt mycket att berätta. Blyertsarbetet tuffar på och nästa spännande grej att rapportera blir väl när jag påbörjat färgläggningsarbetet på allvar.
Nästa vecka åker jag till Malmö för att vara gästlärare på Serietecknarskolan. Alltid kul. Dels ska det bli skönt med ett avbrott i jobbet med Konrad & Kungen och dels hoppas jag att eleverna där ska ge mig lite nya kickar. I gengäld tänker jag ge dom ett helvete, muahahaha-haaa!
Om jag får lite tid över därnere ska jag skriva på ett nytt projekt jag hoppas få göra när jag är färdig med Konrad. Nämnde det som hastigast för Fredrik Strömberg för ett tag sen och han sa: det var intressant! Det hade jag aldrig trott att du skulle göra!
Jag är alltså på rätt spår ;-)
Tack, slutligen, för en hel del snälla och roliga mail och kommentarer! Det betyder mycket!

Drömmar i blyerts...

...är det enda jag drömmer för tillfället, och en del av dom spiller ut i verkligheten för att sedan sippra in min egenhändigt tillverkade overklighet, äventyret om Konrad och Kungen. Arbetet går på och jag har väldigt roligt. Att göra en så här lång berättelse i serieform är en rätt invecklad process, ungefär som att producera en liten långfilm alldeles själv. Roller ska besättas med trovärdiga skådisar, miljöer ska väljas, kameravinklar likaså. Kontinuiteten måste kollas hela tiden, dialogen justeras efter hand som scenerna blir färdiga - och så måste jag hämta lunch till mig själv!

Ni fattar att jag har lite svårt att tömma skallen på kvällarna!

Idag har jag dessutom skickat iväg det sista avsnittet av Bacon & Egg som ska gå i nummer 3 / 08 av Herman Hedning. Från och med nummer fyra ersätts frukostklubben med Konrad och Kungen, som sedan kommer publiceras i tolvsidorsavsnitt fram till årets slut.

Världens godaste veteöl, enligt denne reporter, heter Celis White och såvitt jag vet är det bara ett enda ställe i stan som har det på fat. Dit ska jag nu och ta mig en välförtjänt fredagsöl! Först ska jag bara lägga in den här bilden av Aoguang, drakkungen i Österhavet, så att dom av er som inte orkar läsa har något att titta på tills vi hörs nästa gång!

Bridge over troubled waters...

Vad är väl en serietecknarblogg utan bilder? Vad är väl en bild utan tusen ord? Jo, en lisa för själen och en sluggo för kroppen! Därför, utan vidare spisning, uppdatering:

Panta rei

japp, japp det är grekiska och betyder "allt flyter". Ta en rosa paj och välj en ny kategori. Det var Herakleitos som sa det, och jag tror han menade att all mänsklig kunskap och erfarenhet är stadd i ständig förändring. Nåt sånt.
Förändring är okej, men det går lite väl fort ibland. Som när jag ritar "Konrad & kungen" till exempel. Nu har jag mer eller mindre imploderat vid mitt eget köksbord för att försöka lista ut hur jag ska göra med det ena och det andra. Efter två veckor börjar det klarna något. Formatet blir lite större än vanligt för att få plats med lite fler storslagna kinesiska palats och dylikt. Ett annat papper och lite mjukare blyerts är andra historiska landvinningar, och dom första tolv sidorna är nu färdigskissade. Fortfarande flyter det dock! Det som såg helt okej ut igår ser skevt ut idag. Ska apan verkligen se ut sådär? Ämen vafan, Konrads pappas näsa är ju omöjlig - man kan inte rita den ur vissa vinklar! Meh... orka fundera på hur Skansen parkbänkar *verkligen* ser ut, skaffa dig ett liv! Allt flyter...
Lugn, det kommer bli jättefint! Tror jag... om jag bara kan förmå mig att gå ner till ateljén nån dag snart ska jag scanna lite skisser så ni kan avgöra själva. Jag ritar, alltså finns jag ( dystert ), eller: jag finns, alltså ritar jag ( rent tragiskt ).

God fucking fortsättning då´ra...

Helghelvetet äntligen över för den här gången! Det har ändå inte varit så illa, faktiskt. Stimulans i form av föräldrar, lillasyster, systerson och tillika gudson Elvis, en kvinna jag känner, mat och dryck, förtvivlade försök att vira min skalle runt romanen Allt av Martina Lowden, iPoden med bland annat Ben Harper & The Innocent Criminals och The Be Good Tanyas samt de sedvanliga löpkilometrarna film.
Men.
Nu är det dags att sätta spaden i jorden och börja rita lite nya stålar. Apan står först i ledet, och den första nöten att knäcka gäller hur jag ska rita honom, helt enkelt. Å ena sidan vill jag ju gärna förnya mig lite, dels för att... uh... man behöver det, typ, och dels för att det är en ny berättelse och jag vill gärna att den skiljer sig lite från Bacon & Egg. Å andra sidan är det alltid riskabelt att försöka fixa något som inte är trasigt. Det kan lätt bli så att man lägger ner en massa tid på att komma fram till en massa varianter man inte kan använda. Under tiden kryper ångesten längs ryggraden sida vid sida med insikten om att man måste äta och köpa Conversedojor till ungarna, Fritte behöver sin musli ( varför blir det tilde hela tiden, jag vill ha mitt trema! ), som man säger.
Jag återkommer med skisser allt eftersom jag har något att visa. Det blir snart, jag lovar, jag ska bara gå runt hörnet och ha en liten livskris först.

Ödmjukhet...

...är något som livet bjuder ständiga lektioner i. Jag trodde nog att det skulle vara en smal sak att dänga iväg några rader på min blogg då och då, men december månad har tvingat mig på knä, det är bara att konstatera. Vad är det som gör att intensiteten stiger så in i helvete när vi laddar mot den här numera urholkade och fejkade högtiden vi kallar jul ( ja ja, jag vet! Julgnäll är bara såååå gjort... )?
Jag vet ju svaret. Tusen möten och evenemang i samband med ungarnas skolor och fritidsaktiviteter, diverse jobb och projekt som ska avslutas, planering för att träffa nära och kära etc.
Dessutom, med hänvisning till min oförmåga att leverera inlägg till min ytterst självpåtagna jobblogg, har jag faktiskt inte jobbat så mycket på sistone. Låter konstigt, va? Faktum är att jag gjort färdigt alla nödvändiga Baconäventyr och nu äntligen är fri att påbörja teckningsarbetet med Konrad & kungen. Efter ytterligare en genomkörning av manuset med kamrat och författare Lena Ollmark har manuset blivit ännu tajtare - förutsatt att jag implementerat hennes förslag till ändringar på rätt sätt - och det finns alla förutsättningar för att det ska bli ett fint stycke arbete till slut. Jag experimenterar lite med stilar och figurer, har köpt mig en samlingsbox med Zhang Yimou-filmer och duttar lite med Photoshop för att lära mig färglägga lite bättre, men... den mesta tiden har gått åt till annat. Redigering och formsättning av min pappas memoarer, juryarbete för att utse vinnaren av Sveriges Radios romanpris ( define irony: skicka en serietecknare att dela ut ett prestigefyllt litteraturpris, haha! ), ett par tre musikprojekt och diverse andra småaktiviteter som inte hör till min egentliga yrkesutövning - där har ni listan på saker jag sysselsatt mig med istället för att göra det jag ska. Eller så kanske det behövs en viss inhämtning utifrån för att kunna göra det jag ska. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig. Och nu har jag lagt bloggning till mitt syndaregister...