Sås och potatis

Mycket på gång, men inget särskilt händer. Så kan man väl sammanfatta läget just nu. Jag ska skriva och rita två Bacon-äventyr till innan jag kan gå loss på markattan ordentligt. Dom ska vara åtta sidor styck, två sidor kortare än normalt, vilket ska bli intressant. Ännu lite tajtare alltså, så jag måste anpassa idén så den spelar upp sig lite snabbare, men fortfarande utan det känns skitnödigt... öh... jag menar forcerat.
Jag har fått kontakt med en vänlig kinesisk språkvetare, Chen Maiping, som lovat försöka hjälpa mig med dom kinesiska skrivtecken som förekommer i markatamanuset: texten på kungens banér, gästlistan till drottningmoderns persikobankett vid Jaspisdammen, meddelandet apkungen klottrar på Buddhas långfinger innan han pissar på det (!), en restaurangskylt etc. Det är väl en detalj som jag inte tror kommer uppfattas av särskilt många läsare, men jag ser det som en fråga om respekt och kanske autenticitet.
En livslång ovana att köpa och läsa böcker har gjort att min bokhylla ser ut som en tunnelbanevagn i rusningstid. Böcker i alla möjliga genrer och utföranden trängs på varenda ledig millimeter. Bakom raderna av klassiker och fina samtida romaner, trängs ett skämmigt lager engelska och amerikanska science-fictionböcker, ordentligt tummade och bleknade vid det här laget.
Häromdagen gjorde jag en misslyckad raid i hyllan för att försöka hitta något. En oförsiktig manöver satte en sektion av science-fictionböckerna i rörelse, varvid en hel drös tumlade ut på golvet. Överst bland dom en novellsamling av Henry Kuttner, The proud robot. Jag blev sittande på golvet med boken, och efter ett tag slog det mig att det skulle gå utmärkt att berätta novellerna i serieform.
Huvudpersonen, Gallegher, är en genialisk uppfinnare som löser problem på beställning. Twisten är att han bara är genialisk när han är stupfull. Varje novell börjar alltså med att han vaknar upp bakfull med en kolerisk kund vid dörren och en obegriplig uppfinning på arbetsbordet. Sen gäller det att lista ut vad det är för en manick och på vilket bakvänt sätt den faktiskt löser kundens problem.
I den första berättelsen uppfinner han sin sidekick, en extremt narcissistisk robot med genomskinligt hölje vid namn Joe. Roboten, arrogant och självupptagen, tillbringar all sin tid framför spegeln, beundrandes sin egen obeskrivliga skönhet.
Det var minst tjugo år sedan jag senast läste boken, och säkert lika länge sen jag gapskrattade åt nåt jag läst. Tycker berättelserna är hysteriskt roliga, och dessutom tänkvärda. Kanske ett framtida projekt?
Dagens Nyheter har skrivit ett par artiklar den här veckan om Amberville-boken med anledning av att den ska ges ut i USA, vilket inte händer särskilt ofta med en svensk debutroman. Kul för författaren, och för egen del tycker jag det skulle vara väldigt spännande om mina bilder fick vara med i den amerikanska utgåvan. Den som lever får se...