Bridge over troubled waters...

Vad är väl en serietecknarblogg utan bilder? Vad är väl en bild utan tusen ord? Jo, en lisa för själen och en sluggo för kroppen! Därför, utan vidare spisning, uppdatering:

Panta rei

japp, japp det är grekiska och betyder "allt flyter". Ta en rosa paj och välj en ny kategori. Det var Herakleitos som sa det, och jag tror han menade att all mänsklig kunskap och erfarenhet är stadd i ständig förändring. Nåt sånt.
Förändring är okej, men det går lite väl fort ibland. Som när jag ritar "Konrad & kungen" till exempel. Nu har jag mer eller mindre imploderat vid mitt eget köksbord för att försöka lista ut hur jag ska göra med det ena och det andra. Efter två veckor börjar det klarna något. Formatet blir lite större än vanligt för att få plats med lite fler storslagna kinesiska palats och dylikt. Ett annat papper och lite mjukare blyerts är andra historiska landvinningar, och dom första tolv sidorna är nu färdigskissade. Fortfarande flyter det dock! Det som såg helt okej ut igår ser skevt ut idag. Ska apan verkligen se ut sådär? Ämen vafan, Konrads pappas näsa är ju omöjlig - man kan inte rita den ur vissa vinklar! Meh... orka fundera på hur Skansen parkbänkar *verkligen* ser ut, skaffa dig ett liv! Allt flyter...
Lugn, det kommer bli jättefint! Tror jag... om jag bara kan förmå mig att gå ner till ateljén nån dag snart ska jag scanna lite skisser så ni kan avgöra själva. Jag ritar, alltså finns jag ( dystert ), eller: jag finns, alltså ritar jag ( rent tragiskt ).

God fucking fortsättning då´ra...

Helghelvetet äntligen över för den här gången! Det har ändå inte varit så illa, faktiskt. Stimulans i form av föräldrar, lillasyster, systerson och tillika gudson Elvis, en kvinna jag känner, mat och dryck, förtvivlade försök att vira min skalle runt romanen Allt av Martina Lowden, iPoden med bland annat Ben Harper & The Innocent Criminals och The Be Good Tanyas samt de sedvanliga löpkilometrarna film.
Men.
Nu är det dags att sätta spaden i jorden och börja rita lite nya stålar. Apan står först i ledet, och den första nöten att knäcka gäller hur jag ska rita honom, helt enkelt. Å ena sidan vill jag ju gärna förnya mig lite, dels för att... uh... man behöver det, typ, och dels för att det är en ny berättelse och jag vill gärna att den skiljer sig lite från Bacon & Egg. Å andra sidan är det alltid riskabelt att försöka fixa något som inte är trasigt. Det kan lätt bli så att man lägger ner en massa tid på att komma fram till en massa varianter man inte kan använda. Under tiden kryper ångesten längs ryggraden sida vid sida med insikten om att man måste äta och köpa Conversedojor till ungarna, Fritte behöver sin musli ( varför blir det tilde hela tiden, jag vill ha mitt trema! ), som man säger.
Jag återkommer med skisser allt eftersom jag har något att visa. Det blir snart, jag lovar, jag ska bara gå runt hörnet och ha en liten livskris först.

Ödmjukhet...

...är något som livet bjuder ständiga lektioner i. Jag trodde nog att det skulle vara en smal sak att dänga iväg några rader på min blogg då och då, men december månad har tvingat mig på knä, det är bara att konstatera. Vad är det som gör att intensiteten stiger så in i helvete när vi laddar mot den här numera urholkade och fejkade högtiden vi kallar jul ( ja ja, jag vet! Julgnäll är bara såååå gjort... )?
Jag vet ju svaret. Tusen möten och evenemang i samband med ungarnas skolor och fritidsaktiviteter, diverse jobb och projekt som ska avslutas, planering för att träffa nära och kära etc.
Dessutom, med hänvisning till min oförmåga att leverera inlägg till min ytterst självpåtagna jobblogg, har jag faktiskt inte jobbat så mycket på sistone. Låter konstigt, va? Faktum är att jag gjort färdigt alla nödvändiga Baconäventyr och nu äntligen är fri att påbörja teckningsarbetet med Konrad & kungen. Efter ytterligare en genomkörning av manuset med kamrat och författare Lena Ollmark har manuset blivit ännu tajtare - förutsatt att jag implementerat hennes förslag till ändringar på rätt sätt - och det finns alla förutsättningar för att det ska bli ett fint stycke arbete till slut. Jag experimenterar lite med stilar och figurer, har köpt mig en samlingsbox med Zhang Yimou-filmer och duttar lite med Photoshop för att lära mig färglägga lite bättre, men... den mesta tiden har gått åt till annat. Redigering och formsättning av min pappas memoarer, juryarbete för att utse vinnaren av Sveriges Radios romanpris ( define irony: skicka en serietecknare att dela ut ett prestigefyllt litteraturpris, haha! ), ett par tre musikprojekt och diverse andra småaktiviteter som inte hör till min egentliga yrkesutövning - där har ni listan på saker jag sysselsatt mig med istället för att göra det jag ska. Eller så kanske det behövs en viss inhämtning utifrån för att kunna göra det jag ska. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig. Och nu har jag lagt bloggning till mitt syndaregister...

Tecken i skyn...

...eller i alla fall i posten. Har precis fått tillbaka ett exemplar av mitt markattamanus från Chen Maiping, som hjälpt mig med korrekta kinesiska tecken på de ställen i manuset där sådana förekommer.

Restaurangskyltar, vykort, väggbonader, klotter och dikter. Det är väl närmast en kliché att påpeka hur vackra de kinesiska skrivtecknen är, men visst är det väl ändå fantastiskt att människans vilja och förmåga att kommunicera kan ta sig så många olika uttryck!

För övrigt famlar jag desperat efter en idé till det sista Bacon & Eggavsnittet innan jag börjar jobba med Konrad & kungen. Känns lite oinspirerande och faktiskt lite orättvist mot min älskade små krumelurer, men jag tror dom förstår att man behöver lite omväxling ibland...

Det var det. Nu hinner jag inte skriva mer, för jag är sen till ett lunchmöte med Herman Hedningredaktionen. Den som är snabb och inte har något eget liv kanske kan störta ner till Pressklubben och få en glimt av Jonas Darnell, Micke Grahn, Axl Lindblom och undertecknad när vi blir på örat mitt på en tisdag under välvilligt överinseende av vår ständige häxdoktor Ulf Granberg.

Inga nyheter...

...är goda nyheter, sägs det. Jag vet inte det, tycker snarare att inga nyheter är... inga nyheter. Arbetet med Bacon & Egg tuffar på. Två korta historier kvar innan jag kan börja ägna mig åt teckningsarbetet på Kung Markatta, eller Konrad och Kungen som äventyret egentligen heter. Jag räknar med att det kommer hålla mig sysselsatt fram till sommaren, och jag tänker redan nu mycket på hur jag ska rita. Å ena sidan är det farligt att falla för frestelsen att uppfinna en helt ny stil som man sedan inte klarar av att konsekvent hålla sig till, å andra sidan ska det ju inte se rutin- och slentrianmässigt ut heller. En viktig detalj som jag tänker försöka göra själv den här gången är färgläggningen. Det får bli på datorn, såklart, och jag kommer behöva förlita mig på både tålamod och välvilja från min vän och kollega Micke Grahn. Micke, som gör serien Illustrerad Vetenskap, är ett äss på färgläggning i Photoshop och har gått med på att visa mig grunderna. Jag inbillar mig att jag är både normalbegåvad och välvilligt inställd till datorer, men ibland är det fan så svårt att få in nya grejer i huvudet...
Trots det ovan sagda kan jag meddela att jag inte är helt hopplös. Har exempelvis lärt mig en läxa i mediedramaturgi nyligen. Det bacon-avsnitt jag håller på med just nu handlar till viss del om de politiska protesterna i Burma, och eftersom mina serier har en pressläggningstid på ett par-tre månader tänkte jag att det skulle vara lagom smart att låta storyn peka på hur fort dagsaktuella händelser försvinner ur våra medvetanden. När serien kommer ut skulle Burma vara lagom bortglömt och läsarna skulle säga att den där Patrik Norrman, det är allt en klurig jävel!
Nu finner jag att det redan görs enstaka reportage om hur snabbt Burma försvann från nyheterna, och att när serien väl kommer ut kommer till och med dom som skrivit reportagen förmodligen ha glömt... öh... det där landet.

Naken och svettig

Det händer ibland (ganska ofta, tell the truth now!) att jag undrar vad fan jag håller på med. Jag har inga stora konstnärliga pretentioner - jag skriver och ritar underliga små historier om talande grisar och ankor - men likafullt måste jag ständigt brottas med konstnärliga problem.
Under gynnsamma förhållanden ritar jag en färdig seriesida på en arbetsdag. Med tid budgeterad för administration, ärenden, manusskriveri, långa perioder av tomt stirrande mot en obestämd plats i rummet och så vidare, har jag bestämt at tre sidor på en vecka är en acceptabel produktionstakt.
Förutsättningarna för den gångna veckan var att komma en bit på det ena av de två Bacon & Egg-avsnitt jag ska göra innan jag kan börja med mitt stora projekt för året, Kung Markatta. Manuset är klart och verkar funka, så det var bara att börja rita, first thing Monday morning.
Nu, när det är fredag och dags att avrapportera, får jag stå naken och svettig inför min musa och stammande erkänna att det inte blev någonting!
Jag fattar inte vad som hände. Jag linjerade upp splashsidan, en till synes simpel layout med ett hus, en staty och en ruta med Bacon & Egg. Ja, och så titeln, men det var också allt. Två dagar senare lade jag det första utkastet åt sidan och började på ett nytt. Igår konstaterade jag att det inte heller dög. Nu sitter jag med tredje försöket, genuint trött på mig själv. Varför? Den första sidan jag gjorde hade säkert slunkit med, ingen hade höjt ett endaste litet ögonbryn. Kör på, gå vidare, roligare uppgifter väntar! Men nähä...
I morse, medan jag satt och ältade en tugga på min macka, kände jag tårar välla upp i ögonvrårna. Först trodde jag det var lite vanlig hederlig självömkan, i linje med gnället ovan, men sedan förstod jag att det var Bettye Lavettes version av Elton John-låten "Talking old soldiers" som trängt igenom, ända in till benet.
Bettye Lavette var en lovande ung southern soulsångerska i början på 60-talet. Hennes debutskiva var inspelad och färdig att ges ut, men det gick inte som det var tänkt. Skivan lades på is av okänd anledning, genombrottet uteblev och Bettye hamnade i branschens bakvatten trots sin uppenbara talang. Det dröjde trettio år before the money came, och nu är det en kompromisslös, självsäker och bara aningen bitter 60-årig kvinna som stirrar rakt igenom mig från skivomslaget... I was here before you were born, and your mama too...