onsdag 19 september 2007

Kung Markatta - äntligen!


Tänka sig! Resan till Malmö visade sig vara en god idé trots allt. Jag hann med en hel del under min vecka på en grillgallerinspirerad extrasäng hemma hos Fredrik Strömberg. En hel del samtalande, promenerande och matlagande blev det, men dessutom en lätt bisarr kedja av filmer. Först såg vi Terry Gilliams "Tideland", en försåtligt gastkramande historia som fick både mig och Fredrik att pressa oss djupt ner i soffan och äckelfascinerat kika mellan fingrarna. Därefter, kvällen efter, en förhandsvisning av "Stardust", filmatiseringen av Neil Gaimans bok - för kvällen introducerad av författaren själv! Synkronicitet: Gilliam var Gaimans förstaval till att regissera filmen, men han tackade nej. Med Tideland i färskt minne tedde sig den här filmen lika spännande som en tallrik vatten, med en krumelur spelad av Robert de Niro som största behållning!
Slutligen tittade vi på "Crumb", en dokumentärfilm om serieskaparen med samma namn. Filmen är en freakshow där Crumb själv, komplett med flaskbottenbrillor, guppande adamsäpple, insjunken bröstkorg, halmhatt och galopperande sexualneuroser framstod som den minst skruvade överlevaren från en apokaplyptisk barndom, återberättad av den ena brorsan mer skruvad än den förra.
Fler fnösketorra pinnar på den gamla kan-stor-konst-bara-skapas-av-knäppskallar-brasan...
Testade min egen förmenta knäppskallighet genom att faktiskt sjösätta den föregivna föresatsen för min resa: att påbörja manusarbetet till Kung Markatta. Till min egen oförställda förvåning kom jag faktiskt igång! I vad som kändes som en enda utandning skrev jag de två första delarna av fem. Fredrik läste över axeln, kom med ovärderlig input och välsignade till slut min ansträngning med ett brett leende!
Hemma igen har jag nu skrivit tredje och halva fjärde delen också. Det här är hemskt spännande! Inte bara har jag kommit en bra bit på det här nästan tio år gamla skrivbordslådeprojektet, den längsta berättelse jag försökt mig på - det känns dessutom oerhört bra!
Jag njuter av ögonblicket så länge det varar, för imorgon ska jag visa manuset för min redaktör.
Obligatoriskt besök på Folk å Rock gav en skiva med Joe Henry, som jag tidigare kände mest som producent till ett par sentida favoriter ( Solomon Burke och Allen Toussaint/Elvis Costello bl. a ), från vilken följande rad verkade passa:

If anybody asks what's new, I say "nothing much" and it's mostly true
But when my stars align with you, then I will write my book


1 kommentar:

Fredrik Stromberg sa...

Att åka till Malmö är ALLTID en bra idé! Skämt åsido var det intressant att se serien växa fram, även om jag mesatdels var alltför upptagen för att hinna stanna upp och läsa. Och ja, jag skall köpa en ny gästsäng ...