onsdag 19 december 2007

Ödmjukhet...

...är något som livet bjuder ständiga lektioner i. Jag trodde nog att det skulle vara en smal sak att dänga iväg några rader på min blogg då och då, men december månad har tvingat mig på knä, det är bara att konstatera. Vad är det som gör att intensiteten stiger så in i helvete när vi laddar mot den här numera urholkade och fejkade högtiden vi kallar jul ( ja ja, jag vet! Julgnäll är bara såååå gjort... )?
Jag vet ju svaret. Tusen möten och evenemang i samband med ungarnas skolor och fritidsaktiviteter, diverse jobb och projekt som ska avslutas, planering för att träffa nära och kära etc.
Dessutom, med hänvisning till min oförmåga att leverera inlägg till min ytterst självpåtagna jobblogg, har jag faktiskt inte jobbat så mycket på sistone. Låter konstigt, va? Faktum är att jag gjort färdigt alla nödvändiga Baconäventyr och nu äntligen är fri att påbörja teckningsarbetet med Konrad & kungen. Efter ytterligare en genomkörning av manuset med kamrat och författare Lena Ollmark har manuset blivit ännu tajtare - förutsatt att jag implementerat hennes förslag till ändringar på rätt sätt - och det finns alla förutsättningar för att det ska bli ett fint stycke arbete till slut. Jag experimenterar lite med stilar och figurer, har köpt mig en samlingsbox med Zhang Yimou-filmer och duttar lite med Photoshop för att lära mig färglägga lite bättre, men... den mesta tiden har gått åt till annat. Redigering och formsättning av min pappas memoarer, juryarbete för att utse vinnaren av Sveriges Radios romanpris ( define irony: skicka en serietecknare att dela ut ett prestigefyllt litteraturpris, haha! ), ett par tre musikprojekt och diverse andra småaktiviteter som inte hör till min egentliga yrkesutövning - där har ni listan på saker jag sysselsatt mig med istället för att göra det jag ska. Eller så kanske det behövs en viss inhämtning utifrån för att kunna göra det jag ska. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig. Och nu har jag lagt bloggning till mitt syndaregister...

tisdag 20 november 2007

Tecken i skyn...

...eller i alla fall i posten. Har precis fått tillbaka ett exemplar av mitt markattamanus från Chen Maiping, som hjälpt mig med korrekta kinesiska tecken på de ställen i manuset där sådana förekommer.
Restaurangskyltar, vykort, väggbonader, klotter och dikter. Det är väl närmast en kliché att påpeka hur vackra de kinesiska skrivtecknen är, men visst är det väl ändå fantastiskt att människans vilja och förmåga att kommunicera kan ta sig så många olika uttryck!
För övrigt famlar jag desperat efter en idé till det sista Bacon & Eggavsnittet innan jag börjar jobba med Konrad & kungen. Känns lite oinspirerande och faktiskt lite orättvist mot min älskade små krumelurer, men jag tror dom förstår att man behöver lite omväxling ibland...
Det var det. Nu hinner jag inte skriva mer, för jag är sen till ett lunchmöte med Herman Hedningredaktionen. Den som är snabb och inte har något eget liv kanske kan störta ner till Pressklubben och få en glimt av Jonas Darnell, Micke Grahn, Axl Lindblom och undertecknad när vi blir på örat mitt på en tisdag under välvilligt överinseende av vår ständige häxdoktor Ulf Granberg.

torsdag 8 november 2007

Inga nyheter...

...är goda nyheter, sägs det. Jag vet inte det, tycker snarare att inga nyheter är... inga nyheter. Arbetet med Bacon & Egg tuffar på. Två korta historier kvar innan jag kan börja ägna mig åt teckningsarbetet på Kung Markatta, eller Konrad och Kungen som äventyret egentligen heter. Jag räknar med att det kommer hålla mig sysselsatt fram till sommaren, och jag tänker redan nu mycket på hur jag ska rita. Å ena sidan är det farligt att falla för frestelsen att uppfinna en helt ny stil som man sedan inte klarar av att konsekvent hålla sig till, å andra sidan ska det ju inte se rutin- och slentrianmässigt ut heller. En viktig detalj som jag tänker försöka göra själv den här gången är färgläggningen. Det får bli på datorn, såklart, och jag kommer behöva förlita mig på både tålamod och välvilja från min vän och kollega Micke Grahn. Micke, som gör serien Illustrerad Vetenskap, är ett äss på färgläggning i Photoshop och har gått med på att visa mig grunderna. Jag inbillar mig att jag är både normalbegåvad och välvilligt inställd till datorer, men ibland är det fan så svårt att få in nya grejer i huvudet...
Trots det ovan sagda kan jag meddela att jag inte är helt hopplös. Har exempelvis lärt mig en läxa i mediedramaturgi nyligen. Det bacon-avsnitt jag håller på med just nu handlar till viss del om de politiska protesterna i Burma, och eftersom mina serier har en pressläggningstid på ett par-tre månader tänkte jag att det skulle vara lagom smart att låta storyn peka på hur fort dagsaktuella händelser försvinner ur våra medvetanden. När serien kommer ut skulle Burma vara lagom bortglömt och läsarna skulle säga att den där Patrik Norrman, det är allt en klurig jävel!
Nu finner jag att det redan görs enstaka reportage om hur snabbt Burma försvann från nyheterna, och att när serien väl kommer ut kommer till och med dom som skrivit reportagen förmodligen ha glömt... öh... det där landet.

fredag 26 oktober 2007

Naken och svettig

Det händer ibland (ganska ofta, tell the truth now!) att jag undrar vad fan jag håller på med. Jag har inga stora konstnärliga pretentioner - jag skriver och ritar underliga små historier om talande grisar och ankor - men likafullt måste jag ständigt brottas med konstnärliga problem.
Under gynnsamma förhållanden ritar jag en färdig seriesida på en arbetsdag. Med tid budgeterad för administration, ärenden, manusskriveri, långa perioder av tomt stirrande mot en obestämd plats i rummet och så vidare, har jag bestämt at tre sidor på en vecka är en acceptabel produktionstakt.
Förutsättningarna för den gångna veckan var att komma en bit på det ena av de två Bacon & Egg-avsnitt jag ska göra innan jag kan börja med mitt stora projekt för året, Kung Markatta. Manuset är klart och verkar funka, så det var bara att börja rita, first thing Monday morning.
Nu, när det är fredag och dags att avrapportera, får jag stå naken och svettig inför min musa och stammande erkänna att det inte blev någonting!
Jag fattar inte vad som hände. Jag linjerade upp splashsidan, en till synes simpel layout med ett hus, en staty och en ruta med Bacon & Egg. Ja, och så titeln, men det var också allt. Två dagar senare lade jag det första utkastet åt sidan och började på ett nytt. Igår konstaterade jag att det inte heller dög. Nu sitter jag med tredje försöket, genuint trött på mig själv. Varför? Den första sidan jag gjorde hade säkert slunkit med, ingen hade höjt ett endaste litet ögonbryn. Kör på, gå vidare, roligare uppgifter väntar! Men nähä...
I morse, medan jag satt och ältade en tugga på min macka, kände jag tårar välla upp i ögonvrårna. Först trodde jag det var lite vanlig hederlig självömkan, i linje med gnället ovan, men sedan förstod jag att det var Bettye Lavettes version av Elton John-låten "Talking old soldiers" som trängt igenom, ända in till benet.
Bettye Lavette var en lovande ung southern soulsångerska i början på 60-talet. Hennes debutskiva var inspelad och färdig att ges ut, men det gick inte som det var tänkt. Skivan lades på is av okänd anledning, genombrottet uteblev och Bettye hamnade i branschens bakvatten trots sin uppenbara talang. Det dröjde trettio år before the money came, och nu är det en kompromisslös, självsäker och bara aningen bitter 60-årig kvinna som stirrar rakt igenom mig från skivomslaget... I was here before you were born, and your mama too...

torsdag 18 oktober 2007

Sås och potatis

Mycket på gång, men inget särskilt händer. Så kan man väl sammanfatta läget just nu. Jag ska skriva och rita två Bacon-äventyr till innan jag kan gå loss på markattan ordentligt. Dom ska vara åtta sidor styck, två sidor kortare än normalt, vilket ska bli intressant. Ännu lite tajtare alltså, så jag måste anpassa idén så den spelar upp sig lite snabbare, men fortfarande utan det känns skitnödigt... öh... jag menar forcerat.
Jag har fått kontakt med en vänlig kinesisk språkvetare, Chen Maiping, som lovat försöka hjälpa mig med dom kinesiska skrivtecken som förekommer i markatamanuset: texten på kungens banér, gästlistan till drottningmoderns persikobankett vid Jaspisdammen, meddelandet apkungen klottrar på Buddhas långfinger innan han pissar på det (!), en restaurangskylt etc. Det är väl en detalj som jag inte tror kommer uppfattas av särskilt många läsare, men jag ser det som en fråga om respekt och kanske autenticitet.
En livslång ovana att köpa och läsa böcker har gjort att min bokhylla ser ut som en tunnelbanevagn i rusningstid. Böcker i alla möjliga genrer och utföranden trängs på varenda ledig millimeter. Bakom raderna av klassiker och fina samtida romaner, trängs ett skämmigt lager engelska och amerikanska science-fictionböcker, ordentligt tummade och bleknade vid det här laget.
Häromdagen gjorde jag en misslyckad raid i hyllan för att försöka hitta något. En oförsiktig manöver satte en sektion av science-fictionböckerna i rörelse, varvid en hel drös tumlade ut på golvet. Överst bland dom en novellsamling av Henry Kuttner, The proud robot. Jag blev sittande på golvet med boken, och efter ett tag slog det mig att det skulle gå utmärkt att berätta novellerna i serieform.
Huvudpersonen, Gallegher, är en genialisk uppfinnare som löser problem på beställning. Twisten är att han bara är genialisk när han är stupfull. Varje novell börjar alltså med att han vaknar upp bakfull med en kolerisk kund vid dörren och en obegriplig uppfinning på arbetsbordet. Sen gäller det att lista ut vad det är för en manick och på vilket bakvänt sätt den faktiskt löser kundens problem.
I den första berättelsen uppfinner han sin sidekick, en extremt narcissistisk robot med genomskinligt hölje vid namn Joe. Roboten, arrogant och självupptagen, tillbringar all sin tid framför spegeln, beundrandes sin egen obeskrivliga skönhet.
Det var minst tjugo år sedan jag senast läste boken, och säkert lika länge sen jag gapskrattade åt nåt jag läst. Tycker berättelserna är hysteriskt roliga, och dessutom tänkvärda. Kanske ett framtida projekt?
Dagens Nyheter har skrivit ett par artiklar den här veckan om Amberville-boken med anledning av att den ska ges ut i USA, vilket inte händer särskilt ofta med en svensk debutroman. Kul för författaren, och för egen del tycker jag det skulle vara väldigt spännande om mina bilder fick vara med i den amerikanska utgåvan. Den som lever får se...

tisdag 9 oktober 2007

Orättvist!

//Well, the devil lives on Louis Street, I swear//
I seen him rockin' in his rockin' chair


Rättvisans gudinna med bindel för ögonen, svärdet i ena handen och vågskålarna i den andra har väl alla sett någon gång. Jag funderade på om jag kunde göra en story där hon blivit en gammal tant med mörka glasögon och vit käpp som bor i samma hus som Bacon och Egg, tant Justitia på trean, typ. Egg kunde hjälpa henne över gatan och liknande medan Bacon, vars filantropi är mer generell och teoretisk, kunde ha någon mer storslagen plan om världsförbättrande som kunde gå i stöpet på något grandiost sätt.
Men vad är rättvisa egentligen? Inte så lätt att svara på, visade det sig. Lyckligtvis har jag ju lite in-house kompetens att tillgå, så jag kallade raskt in konsulterna B och K, 13 och 11 år gamla.
Efter lite inledande problemavgränsningar kom vi fram till några konkreta case: att tjejer och killar får olika betalt på samma jobb är orättvist, helt klart. Att AIK vinner med ett-noll trots att Djurgården haft ett massivt spelövertag är däremot inte orättvist ( dessutom är det rätt åt Djurgår'n eftersom dom suger, vilket konsulten K erkänner inte är relevant, men ändå vill få fört till protokollet ).
Okej. Är det orättvist att vissa människor är fattiga medan andra är rika då? Nja, det finns ju en del som är rika för att dom gjort något bra och fattiga som är lata. Men är det orättvist att stor delar av världen är fattig medan en liten del är rik? Jaa... det är orättvist, efter viss tvekan. Kanske för att människorna i dom fattigaste länderna inte har möjlighet att vare sig göra något bra eller vara lata.
Knepigt. Vem har sagt att livet är rättvist, säger vi vuxna ofta, men ändå är alla barn besatta av konceptet. Sätt minst två barn i samma rum, och en rättvisetvist kommer uppstå inom tre minuter...
Ungefär här kände vi att det inte gick att komma längre för tillfället. Jag gav konsulterna det jag hade i fickan, femtiotre kronor, att dela på och skickade iväg dom på lunch. Jag har inte sett till dom sedan dess.

söndag 7 oktober 2007

Andas...

Tålamod har ju aldrig varit min grej, men det är vad som behövs nu. Markatta är på remiss hos doktor Granberg, och jag har skickat en kopia av manuset till en vänlig kinesisk språkvetare som lovat hjälpa mig med diverse texter på kinesiska som förekommer i berättelsen. Nu är det bara att låta det vara tills jag får klartecken att sätta spaden i jorden.
Och att komma på en ny Bacon & Egg-story förstås. Det är det alltid dags för... jag har en blind tant i sinnet, och sedan var det en kompis som berättade en ryslig historia häromdagen om en nedstigning i en gruva. Undrar om det går att röra ihop nånting av det..?
Ambervilleboken är ute nu och ser fin ut, väntar på mina referensex så jag kan lägga ett under kudden ett tag. Måste ju känna efter hur det blev till slut.
Och så... andas, förstås... andas...

måndag 1 oktober 2007

Förälskad!

Medan i stort sett alla jag känner roat sig på Bokmässan i Göteborg, har jag ägnat helgen åt at fila på mitt markattamanus. Jag har arbetat om, lagt till och dragit ifrån (stort tack till Mats Wänblad, vars skarpsynta kommentarer har gjort berättelsen tydligare och bättre!) och nu är den färdig!
Jag arbetar ju vanligtvis med små korta historier, tio sidor långa för det mesta. Det är ett spännande format som kräver stringens och funktionalitet i varje led, inget pynt och inget extra fett någonstans, och jag tror att jag lärt mig behärska det hyggligt med åren. Markattaberättelsen är sextio sidor i sitt nuvarande skick, och därmed by far det längsta äventyr jag skrivit. Nya formproblem kräver nya tänkesätt och fler element, och jag var osäker på hur det skulle gå ärligt talat - jag var orolig för att jag inte skulle klara att förmedla den bild av berättelsen jag hade i huvudet. Men... nu är den klar och jag är, som sagt, förälskad!
Vilket ju såklart är livsfarligt, varför jag nu går för att offra min baby till redaktören, Ulf Granberg.
När han är klar med den, kommer manuset vara ännu bättre och sedan kan jag övergå till nästa steg - det visuella! Jag räknar med att det kommer ta ungefär ett halvår att rita hela äventyret. Många figurer att formge, och massor med suggestiva miljöer för att rama in deras äventyr. Tro mig, VM i Zhang Yimou kommer hållas i min ateljé i år!

fredag 21 september 2007

Amberville nästa!


Snart är dags, den andra oktober kommer Amberville av Tim Davys ut. Det är första gången jag illustrerat en roman för vuxna, och det ska bli mycket spännande att se vad den får för mottagande.
Så här lyder förlagets pressrelease.

Illuminatus eller inte...

Igår kom det in en kille på ateljén för att träffa min kompis Per. Han frågade mig om en serierelaterad term av något slag ( jag hade förstås ingen aning om svaret... ), och så började han plötsligt prata om Crumb-filmen jag sett bara ett par dagar tidigare i Malmö. Det visade sig att han höll på med en nyöversättning av diverse Crumb-serier! What are the odds..?
Eftersom jag använde mig av ordet synkronicitet i förra inlägget, kom jag att tänka på Illuminatus-trilogin. Det är en lätt surrealistsk berättelse i tre delar av Robert Shea och Robert Anton Wilson som det pratades en hel del om i vissa kretsar när den kom ut på 70-talet. Den handlar bland annat om synkronicitet och paranoia, alltså att sammanträffanden inte är slumpmässiga utan delar av en konspiration mot - ja, en själv alltså...
Efter att ha umgåtts intimt med Göran Malmqvists översättning av den kinesiska 1500-talsromanen om Markattan, "Färden till västern", ett längre tag, kanske det skulle vara kul att leta fram mina förmodligen vattenskadade exemplar av flumeposet ifråga.
Fast det är klart, jag tror ju att sambanden finns överallt och hela tiden, och att sammanträffanden uppstår beroende på hur vi fokuserar det fattiga arbetsminne vi har till vårt förfogande, och att omläsning av saker som berörde en för 25 år sedan oftast blir en besvikelse.
Dessutom tror jag att mycket av det här tankegodset egentligen är uppkommet ur ett gammalt, hederligt... blodsockerfall. Lunchdags!

onsdag 19 september 2007

Kung Markatta - äntligen!


Tänka sig! Resan till Malmö visade sig vara en god idé trots allt. Jag hann med en hel del under min vecka på en grillgallerinspirerad extrasäng hemma hos Fredrik Strömberg. En hel del samtalande, promenerande och matlagande blev det, men dessutom en lätt bisarr kedja av filmer. Först såg vi Terry Gilliams "Tideland", en försåtligt gastkramande historia som fick både mig och Fredrik att pressa oss djupt ner i soffan och äckelfascinerat kika mellan fingrarna. Därefter, kvällen efter, en förhandsvisning av "Stardust", filmatiseringen av Neil Gaimans bok - för kvällen introducerad av författaren själv! Synkronicitet: Gilliam var Gaimans förstaval till att regissera filmen, men han tackade nej. Med Tideland i färskt minne tedde sig den här filmen lika spännande som en tallrik vatten, med en krumelur spelad av Robert de Niro som största behållning!
Slutligen tittade vi på "Crumb", en dokumentärfilm om serieskaparen med samma namn. Filmen är en freakshow där Crumb själv, komplett med flaskbottenbrillor, guppande adamsäpple, insjunken bröstkorg, halmhatt och galopperande sexualneuroser framstod som den minst skruvade överlevaren från en apokaplyptisk barndom, återberättad av den ena brorsan mer skruvad än den förra.
Fler fnösketorra pinnar på den gamla kan-stor-konst-bara-skapas-av-knäppskallar-brasan...
Testade min egen förmenta knäppskallighet genom att faktiskt sjösätta den föregivna föresatsen för min resa: att påbörja manusarbetet till Kung Markatta. Till min egen oförställda förvåning kom jag faktiskt igång! I vad som kändes som en enda utandning skrev jag de två första delarna av fem. Fredrik läste över axeln, kom med ovärderlig input och välsignade till slut min ansträngning med ett brett leende!
Hemma igen har jag nu skrivit tredje och halva fjärde delen också. Det här är hemskt spännande! Inte bara har jag kommit en bra bit på det här nästan tio år gamla skrivbordslådeprojektet, den längsta berättelse jag försökt mig på - det känns dessutom oerhört bra!
Jag njuter av ögonblicket så länge det varar, för imorgon ska jag visa manuset för min redaktör.
Obligatoriskt besök på Folk å Rock gav en skiva med Joe Henry, som jag tidigare kände mest som producent till ett par sentida favoriter ( Solomon Burke och Allen Toussaint/Elvis Costello bl. a ), från vilken följande rad verkade passa:

If anybody asks what's new, I say "nothing much" and it's mostly true
But when my stars align with you, then I will write my book