Naken och svettig

Det händer ibland (ganska ofta, tell the truth now!) att jag undrar vad fan jag håller på med. Jag har inga stora konstnärliga pretentioner - jag skriver och ritar underliga små historier om talande grisar och ankor - men likafullt måste jag ständigt brottas med konstnärliga problem.
Under gynnsamma förhållanden ritar jag en färdig seriesida på en arbetsdag. Med tid budgeterad för administration, ärenden, manusskriveri, långa perioder av tomt stirrande mot en obestämd plats i rummet och så vidare, har jag bestämt at tre sidor på en vecka är en acceptabel produktionstakt.
Förutsättningarna för den gångna veckan var att komma en bit på det ena av de två Bacon & Egg-avsnitt jag ska göra innan jag kan börja med mitt stora projekt för året, Kung Markatta. Manuset är klart och verkar funka, så det var bara att börja rita, first thing Monday morning.
Nu, när det är fredag och dags att avrapportera, får jag stå naken och svettig inför min musa och stammande erkänna att det inte blev någonting!
Jag fattar inte vad som hände. Jag linjerade upp splashsidan, en till synes simpel layout med ett hus, en staty och en ruta med Bacon & Egg. Ja, och så titeln, men det var också allt. Två dagar senare lade jag det första utkastet åt sidan och började på ett nytt. Igår konstaterade jag att det inte heller dög. Nu sitter jag med tredje försöket, genuint trött på mig själv. Varför? Den första sidan jag gjorde hade säkert slunkit med, ingen hade höjt ett endaste litet ögonbryn. Kör på, gå vidare, roligare uppgifter väntar! Men nähä...
I morse, medan jag satt och ältade en tugga på min macka, kände jag tårar välla upp i ögonvrårna. Först trodde jag det var lite vanlig hederlig självömkan, i linje med gnället ovan, men sedan förstod jag att det var Bettye Lavettes version av Elton John-låten "Talking old soldiers" som trängt igenom, ända in till benet.
Bettye Lavette var en lovande ung southern soulsångerska i början på 60-talet. Hennes debutskiva var inspelad och färdig att ges ut, men det gick inte som det var tänkt. Skivan lades på is av okänd anledning, genombrottet uteblev och Bettye hamnade i branschens bakvatten trots sin uppenbara talang. Det dröjde trettio år before the money came, och nu är det en kompromisslös, självsäker och bara aningen bitter 60-årig kvinna som stirrar rakt igenom mig från skivomslaget... I was here before you were born, and your mama too...

Sås och potatis

Mycket på gång, men inget särskilt händer. Så kan man väl sammanfatta läget just nu. Jag ska skriva och rita två Bacon-äventyr till innan jag kan gå loss på markattan ordentligt. Dom ska vara åtta sidor styck, två sidor kortare än normalt, vilket ska bli intressant. Ännu lite tajtare alltså, så jag måste anpassa idén så den spelar upp sig lite snabbare, men fortfarande utan det känns skitnödigt... öh... jag menar forcerat.
Jag har fått kontakt med en vänlig kinesisk språkvetare, Chen Maiping, som lovat försöka hjälpa mig med dom kinesiska skrivtecken som förekommer i markatamanuset: texten på kungens banér, gästlistan till drottningmoderns persikobankett vid Jaspisdammen, meddelandet apkungen klottrar på Buddhas långfinger innan han pissar på det (!), en restaurangskylt etc. Det är väl en detalj som jag inte tror kommer uppfattas av särskilt många läsare, men jag ser det som en fråga om respekt och kanske autenticitet.
En livslång ovana att köpa och läsa böcker har gjort att min bokhylla ser ut som en tunnelbanevagn i rusningstid. Böcker i alla möjliga genrer och utföranden trängs på varenda ledig millimeter. Bakom raderna av klassiker och fina samtida romaner, trängs ett skämmigt lager engelska och amerikanska science-fictionböcker, ordentligt tummade och bleknade vid det här laget.
Häromdagen gjorde jag en misslyckad raid i hyllan för att försöka hitta något. En oförsiktig manöver satte en sektion av science-fictionböckerna i rörelse, varvid en hel drös tumlade ut på golvet. Överst bland dom en novellsamling av Henry Kuttner, The proud robot. Jag blev sittande på golvet med boken, och efter ett tag slog det mig att det skulle gå utmärkt att berätta novellerna i serieform.
Huvudpersonen, Gallegher, är en genialisk uppfinnare som löser problem på beställning. Twisten är att han bara är genialisk när han är stupfull. Varje novell börjar alltså med att han vaknar upp bakfull med en kolerisk kund vid dörren och en obegriplig uppfinning på arbetsbordet. Sen gäller det att lista ut vad det är för en manick och på vilket bakvänt sätt den faktiskt löser kundens problem.
I den första berättelsen uppfinner han sin sidekick, en extremt narcissistisk robot med genomskinligt hölje vid namn Joe. Roboten, arrogant och självupptagen, tillbringar all sin tid framför spegeln, beundrandes sin egen obeskrivliga skönhet.
Det var minst tjugo år sedan jag senast läste boken, och säkert lika länge sen jag gapskrattade åt nåt jag läst. Tycker berättelserna är hysteriskt roliga, och dessutom tänkvärda. Kanske ett framtida projekt?
Dagens Nyheter har skrivit ett par artiklar den här veckan om Amberville-boken med anledning av att den ska ges ut i USA, vilket inte händer särskilt ofta med en svensk debutroman. Kul för författaren, och för egen del tycker jag det skulle vara väldigt spännande om mina bilder fick vara med i den amerikanska utgåvan. Den som lever får se...

Orättvist!

//Well, the devil lives on Louis Street, I swear//
I seen him rockin' in his rockin' chair

Rättvisans gudinna med bindel för ögonen, svärdet i ena handen och vågskålarna i den andra har väl alla sett någon gång. Jag funderade på om jag kunde göra en story där hon blivit en gammal tant med mörka glasögon och vit käpp som bor i samma hus som Bacon och Egg, tant Justitia på trean, typ. Egg kunde hjälpa henne över gatan och liknande medan Bacon, vars filantropi är mer generell och teoretisk, kunde ha någon mer storslagen plan om världsförbättrande som kunde gå i stöpet på något grandiost sätt.
Men vad är rättvisa egentligen? Inte så lätt att svara på, visade det sig. Lyckligtvis har jag ju lite in-house kompetens att tillgå, så jag kallade raskt in konsulterna B och K, 13 och 11 år gamla.
Efter lite inledande problemavgränsningar kom vi fram till några konkreta case: att tjejer och killar får olika betalt på samma jobb är orättvist, helt klart. Att AIK vinner med ett-noll trots att Djurgården haft ett massivt spelövertag är däremot inte orättvist ( dessutom är det rätt åt Djurgår'n eftersom dom suger, vilket konsulten K erkänner inte är relevant, men ändå vill få fört till protokollet ).
Okej. Är det orättvist att vissa människor är fattiga medan andra är rika då? Nja, det finns ju en del som är rika för att dom gjort något bra och fattiga som är lata. Men är det orättvist att stor delar av världen är fattig medan en liten del är rik? Jaa... det är orättvist, efter viss tvekan. Kanske för att människorna i dom fattigaste länderna inte har möjlighet att vare sig göra något bra eller vara lata.
Knepigt. Vem har sagt att livet är rättvist, säger vi vuxna ofta, men ändå är alla barn besatta av konceptet. Sätt minst två barn i samma rum, och en rättvisetvist kommer uppstå inom tre minuter...
Ungefär här kände vi att det inte gick att komma längre för tillfället. Jag gav konsulterna det jag hade i fickan, femtiotre kronor, att dela på och skickade iväg dom på lunch. Jag har inte sett till dom sedan dess.

Andas...

Tålamod har ju aldrig varit min grej, men det är vad som behövs nu. Markatta är på remiss hos doktor Granberg, och jag har skickat en kopia av manuset till en vänlig kinesisk språkvetare som lovat hjälpa mig med diverse texter på kinesiska som förekommer i berättelsen. Nu är det bara att låta det vara tills jag får klartecken att sätta spaden i jorden.
Och att komma på en ny Bacon & Egg-story förstås. Det är det alltid dags för... jag har en blind tant i sinnet, och sedan var det en kompis som berättade en ryslig historia häromdagen om en nedstigning i en gruva. Undrar om det går att röra ihop nånting av det..?
Ambervilleboken är ute nu och ser fin ut, väntar på mina referensex så jag kan lägga ett under kudden ett tag. Måste ju känna efter hur det blev till slut.
Och så... andas, förstås... andas...

Förälskad!

Medan i stort sett alla jag känner roat sig på Bokmässan i Göteborg, har jag ägnat helgen åt at fila på mitt markattamanus. Jag har arbetat om, lagt till och dragit ifrån (stort tack till Mats Wänblad, vars skarpsynta kommentarer har gjort berättelsen tydligare och bättre!) och nu är den färdig!
Jag arbetar ju vanligtvis med små korta historier, tio sidor långa för det mesta. Det är ett spännande format som kräver stringens och funktionalitet i varje led, inget pynt och inget extra fett någonstans, och jag tror att jag lärt mig behärska det hyggligt med åren. Markattaberättelsen är sextio sidor i sitt nuvarande skick, och därmed by far det längsta äventyr jag skrivit. Nya formproblem kräver nya tänkesätt och fler element, och jag var osäker på hur det skulle gå ärligt talat - jag var orolig för att jag inte skulle klara att förmedla den bild av berättelsen jag hade i huvudet. Men... nu är den klar och jag är, som sagt, förälskad!
Vilket ju såklart är livsfarligt, varför jag nu går för att offra min baby till redaktören, Ulf Granberg.
När han är klar med den, kommer manuset vara ännu bättre och sedan kan jag övergå till nästa steg - det visuella! Jag räknar med att det kommer ta ungefär ett halvår att rita hela äventyret. Många figurer att formge, och massor med suggestiva miljöer för att rama in deras äventyr. Tro mig, VM i Zhang Yimou kommer hållas i min ateljé i år!